Bok

Hej!
Nu har äntligen den där skruven som satt på tvären i skallen ramlat på plats. Jag ska skriva en bok. Bra eller dålig får tiden utvisa, skriva den ska jag göra i alla fall.


Hoppas dock kunna ge mig ut en sväng under oktober för att titta närmare på en del fallfärdiga hus. Kamera har jag fortfarande inte införskaffat, men jag har en snäll bror, som har en kamera. Jag hoppas alltså kunna återkomma till den här bloggen med lite bilder och tankar.

PAUS.

(Återkommer senare i år)

E4:an

    På väg till Stockholm igen. För ovanlighetens skull åker jag buss denna gång. När man sitter och kör själv i 120 på motorvägen, så hinner man inte upptäcka mycket mer än bilar som kör om, vägskyltar och döda djur. Möjligtvis att man ser ett och annat träd också. Efter att bussen bara kört några mil från Jönköping, så dyker det upp skatter, alldeles bredvid motorvägen. Jag antar att det bara är en fingervisning av vad för fantastiska ödehus det finns ute i vårt avlånga land.

Visst är det skönt att kunna åka raka vägen till storstaden utan att åka på en massa kringleikrokvägar och fort dessutom. Lite tråkigt är det dock att många ödehus bredvid motorvägen är ödehus förmodligen på grund av motorvägen. När man kommer uppåt Norrköping, så finns ett hus som inte är ett ödehus, men gott och väl ser ut som ett.

Hotell Stenkullen har jag faktiskt lyckas upptäcka, även om jag råkat vara chaufför. Jag vet inte riktigt hur många gånger jag körde förbi det, innan nyfiken tog överhanden och jag var tvungen att söka information om huset. När man kör förbi hotellet på kvällen och ser den röda slitna neonskylten, så förs tankarna direkt till en rysare som skulle kunna vara skriven av Stephen King. Jag hittade en del information om huset på nätet och även en intervju med ägarinnan själv och hon driver fortfarande hotell, i alla fall så sent som förra året.

När motorvägen var färdig år nittonhundra sextiofem, så klövs Stenkullens tomt mitt itu. Tänk så fantastiskt det måste ha varit där i början på nittonhundra-talet. Nu ser som sagt inte Stenkullen mycket ut för världen, vare sig på håll eller invändigt, men när man ser den slitna skylten på håll så triggar det ändå igång fantasierna lite, så snart dags för mig att fälla ihop laptopen och invänta Norrköpingsskylten.

Farfars stuga.

    Idag fick jag helt enkelt för mig att göra en roadtrip. Inte för att leta efter gamla hus, eller jo egentligen, men inte för att fota dem och fantisera om vad för historier som utspelats där i glansdagarna. Idag var jag på jakt efter ett speciellt hus. Det var nog säkert en tjugofem, kanske till och med trettio år sedan jag var där senast. Jag har många gånger tänkt åka dit och titta mig omkring, men det har liksom aldrig blivit av. Idag kände jag att jag behövde åka en sväng för att få inspiration.

Jag minns det som igår, den lagom långa vägen ner till sjön, den långa backen ner till vändplan och det vildvuxna som kantade ån ut till sjön. Vi hade en båtbrygga nedanför stugorna. Jag vågade knappt gå ner där själv, eftersom det var så snårigt och jag var rädd för ormar. Jag minns smultronstället vi hade, dit vi gick den långa promenaden från stugan och satte smultron på strån, för att sedan mumsa upp dem på den långa vägen hem.

    Sagt och gjort, jag gjorde iordning en rejäl fikakorg för ett heldagsäventyr. Jag såg framför mig hur jag gick den lagom långa vägen ner till sjön, där jag lärde mig simma innan jag började skolan. Vägen ner dit var kantad av en skogsallé. Där tänkte jag inmundiga min medhavda fikakorg.

Jag kan tycka att det är bra att kunna läsa på kartan var man befinner sig, men idag var jag tacksam över min gps. Flera gånger kändes det som om jag var helt fel ute. Så här mindes jag inte vägen dit, spelade mitt minne mig ett spratt, eller har de flyttat hela sjön. Väl framme vid infarten till stugområdet satt en arg skylt. "Endast behörig trafik"

Jag är minsann behörig tänkte jag, min farfar har faktiskt varit med om att bygga brunnen nere vid sjön, med den fina röda pumpen, som man knappt orkade rubba när man var barn. Jag hoppades att det inte skulle vara människor som skulle springa efter mig med högafflar, eller stå med hagelbössan i högsta hugg. Jag körde sakta in på området som nu kallades fritidsby, det minns jag inte om det gjorde när jag var barn. Det kändes litet, det kändes fel. Överallt stod fina nytvättade bilar och glänste. Jag kände inte igen mig alls, backen ner till vändplan var drygt en femtedel av vad jag minns. Hela den långa vägen från smultronstället till vår stuga tog drygt tjugo sekunder att köra, värst vad man uppfattar saker annorlunda när man är barn.

Ännu konstigare kändes det när jag från den lilla grusvägen kunde se ner till sjön, inga träd kantade vägen och strandkanten kändes så nära. Plötsligt var jag nere på vändplan, den var kantad med fina symmetriska stenblock. Borta var snåret där jag och min bror brukade fånga grodor. Var hade jag hamnat? Jag vände upp blicken för att leta efter farfars stugor, det var två stugor, som farfar och hans söner byggt själva. Det fanns inget brunbetsat staket kvar, inga bruna stugor. En stor villa i mångmiljonklassen bredde ut sig på tomten där jag lekt som barn, en medelålders herre satt på det största soldäck jag sett på ett fritidshus. Borta var stugorna, borta var redskapsboden där vi förvarade våra flytvästar. Bakom redskapsboden var mormors hund begravd, hoppas pappa grävde ner henne djupt. Vila i frid.

Jag stannade inte ens bilen, den vände runt sakta, sakta på vändplan, för att sedan krypa uppför den lilla backen igen. Nu såg jag att det var mångmiljonvillor överallt, knappt inga stugor alls. De stugor som fanns, såg ut att vara små redskapsbodar, där man kanske förvarade sina tömda dyra vinflaskor.

    Lite synd är det allt att små stugområden, man längtar till under vinterns kalla månader, blir fritidsområden i mångmiljonklassen. Hade ni inte råd att bygga en villa i stan, varför förstöra min idyll på detta sätt? Det fanns en stuga till försäljning där, en av få stugor som fanns kvar, jag önskar jag hade råd att köpa den, för att bevara lite av idyllen. Det är ändå skönt att så länge man minns, får ha minnena kvar att glädjas åt. Jakten på farfars stuga gav inte så mycket inspiration, jo kanske lite. Kanske är det bättre ändå att det byggs nya fina villor, än att små sommarstugor som ingen vill ha står och förfaller? Hur man än vrider och vänder på det, så är det i alla fall långt ifrån lika charmigt.

Soldat Berg.

    Soldat Berg reste sig med stora besvär från en halvliggande ställning från sängen. Minsta rörelse gjorde ont. Det var tidig morgon och dimman låg tät när Berg äntligen lyckats ta sig ut från det lilla torpet. Det var säkert en vecka sedan sen han hade sett dagsljus, annat än den lilla ljusstrimman som letat sig fram till det minimala fönstret alldeles intill sängplatsen, Berg var inte riktigt säker, det kunde röra sig om längre tid. Nu gjorde sig i alla fall hungern ordentligt påmind, det kändes som om tarmarna höll på att äta av varandra, så hungrig var han, törsten måste han släcka också, så torr inombords att han inte ens kunde stöna av smärtan.

Bara hundra meter från torpet rann den lilla bäcken, han måste ta sig dit, måste ha vatten. Berg stapplade med tunga steg i riktning mot bäcken, snart där. Väl framme sträckte han ner sina spruckna, skitiga händer i den kalla bäcken, kylan gjorde varken ont eller skönt, men han visste att det var hans räddning.

Berg vaknade av att han satt och huttrade mot ett träd, han var tvungen att tänka till ordentligt innan han visste hur han hade hamnat där. Vattnet hade gjort gott, han kände sig något piggare men nu frös han, det var dags att försöka ta sig tillbaka till stugan och tända en eld. Berg drack ytterligare några klunkar av det kalla, rena vattnet. Det sprakade fint i den öppna spisen och Berg kände sig varmare inombords och nu började hjärnan fungera bättre. Han mindes att han blivit lämnad i stugan, skadad, sjuk, döende. En skadad soldat som någon förbarmat sig om och tagit till torpet i hopp om att han skulle repa sig, eller någon skulle ta hand om.

Föda tänkte Berg och kände sina revben sticka ut onödigt mycket under det slappa skinnet, var skulle han få tag på mat? Han var inte stark nog att försöka få fatt i en hare eller något annat vilt. Berg rotade runt i torpet med sin ömma kropp, kanske skulle det finnas något att stilla hungern med. Han stapplade runt stugan och hittade en liten stuka, där fanns en liten tunna sill, en säck med gryn som hade blivit lite naggad i kanten av en mus och några äpplen med småskavanker. Mat för en kung tänkte en hungrig Berg.

Efter att ha ätit sig mätt flera gånger om och vilat mellan varven, så kände sig Berg stark nog att ge sig av. Det var flera dagar sedan han vaknat upp frusen och hungrig i det lilla torpet. Ingen annan människa hade visat sig, så Berg tog beslutet att ge sig av, snart skulle vintern vara här och han måste leta sig hem till de sina, han skulle kanske inte klara vintern annars, inga verktyg att jaga med, ingen aning om vad för faror som kunde vänta sig vid ett okänt område. Sagt och gjort, vid nästa gryning packade han ner bröd som han bakat i den öppna spisen¸ något äpple som han hade sparat och några bär han plockat, i persedeln han hade med sig. Han tog ljudligt farväl av det lilla torpet som räddat hans liv, tog ett djupt andetag av den friska morgonluften och marscherade iväg, bort från säkerheten mot okända mål.