Bok

Hej!
Nu har äntligen den där skruven som satt på tvären i skallen ramlat på plats. Jag ska skriva en bok. Bra eller dålig får tiden utvisa, skriva den ska jag göra i alla fall.


Hoppas dock kunna ge mig ut en sväng under oktober för att titta närmare på en del fallfärdiga hus. Kamera har jag fortfarande inte införskaffat, men jag har en snäll bror, som har en kamera. Jag hoppas alltså kunna återkomma till den här bloggen med lite bilder och tankar.

PAUS.

(Återkommer senare i år)

E4:an

    På väg till Stockholm igen. För ovanlighetens skull åker jag buss denna gång. När man sitter och kör själv i 120 på motorvägen, så hinner man inte upptäcka mycket mer än bilar som kör om, vägskyltar och döda djur. Möjligtvis att man ser ett och annat träd också. Efter att bussen bara kört några mil från Jönköping, så dyker det upp skatter, alldeles bredvid motorvägen. Jag antar att det bara är en fingervisning av vad för fantastiska ödehus det finns ute i vårt avlånga land.

Visst är det skönt att kunna åka raka vägen till storstaden utan att åka på en massa kringleikrokvägar och fort dessutom. Lite tråkigt är det dock att många ödehus bredvid motorvägen är ödehus förmodligen på grund av motorvägen. När man kommer uppåt Norrköping, så finns ett hus som inte är ett ödehus, men gott och väl ser ut som ett.

Hotell Stenkullen har jag faktiskt lyckas upptäcka, även om jag råkat vara chaufför. Jag vet inte riktigt hur många gånger jag körde förbi det, innan nyfiken tog överhanden och jag var tvungen att söka information om huset. När man kör förbi hotellet på kvällen och ser den röda slitna neonskylten, så förs tankarna direkt till en rysare som skulle kunna vara skriven av Stephen King. Jag hittade en del information om huset på nätet och även en intervju med ägarinnan själv och hon driver fortfarande hotell, i alla fall så sent som förra året.

När motorvägen var färdig år nittonhundra sextiofem, så klövs Stenkullens tomt mitt itu. Tänk så fantastiskt det måste ha varit där i början på nittonhundra-talet. Nu ser som sagt inte Stenkullen mycket ut för världen, vare sig på håll eller invändigt, men när man ser den slitna skylten på håll så triggar det ändå igång fantasierna lite, så snart dags för mig att fälla ihop laptopen och invänta Norrköpingsskylten.

Farfars stuga.

    Idag fick jag helt enkelt för mig att göra en roadtrip. Inte för att leta efter gamla hus, eller jo egentligen, men inte för att fota dem och fantisera om vad för historier som utspelats där i glansdagarna. Idag var jag på jakt efter ett speciellt hus. Det var nog säkert en tjugofem, kanske till och med trettio år sedan jag var där senast. Jag har många gånger tänkt åka dit och titta mig omkring, men det har liksom aldrig blivit av. Idag kände jag att jag behövde åka en sväng för att få inspiration.

Jag minns det som igår, den lagom långa vägen ner till sjön, den långa backen ner till vändplan och det vildvuxna som kantade ån ut till sjön. Vi hade en båtbrygga nedanför stugorna. Jag vågade knappt gå ner där själv, eftersom det var så snårigt och jag var rädd för ormar. Jag minns smultronstället vi hade, dit vi gick den långa promenaden från stugan och satte smultron på strån, för att sedan mumsa upp dem på den långa vägen hem.

    Sagt och gjort, jag gjorde iordning en rejäl fikakorg för ett heldagsäventyr. Jag såg framför mig hur jag gick den lagom långa vägen ner till sjön, där jag lärde mig simma innan jag började skolan. Vägen ner dit var kantad av en skogsallé. Där tänkte jag inmundiga min medhavda fikakorg.

Jag kan tycka att det är bra att kunna läsa på kartan var man befinner sig, men idag var jag tacksam över min gps. Flera gånger kändes det som om jag var helt fel ute. Så här mindes jag inte vägen dit, spelade mitt minne mig ett spratt, eller har de flyttat hela sjön. Väl framme vid infarten till stugområdet satt en arg skylt. "Endast behörig trafik"

Jag är minsann behörig tänkte jag, min farfar har faktiskt varit med om att bygga brunnen nere vid sjön, med den fina röda pumpen, som man knappt orkade rubba när man var barn. Jag hoppades att det inte skulle vara människor som skulle springa efter mig med högafflar, eller stå med hagelbössan i högsta hugg. Jag körde sakta in på området som nu kallades fritidsby, det minns jag inte om det gjorde när jag var barn. Det kändes litet, det kändes fel. Överallt stod fina nytvättade bilar och glänste. Jag kände inte igen mig alls, backen ner till vändplan var drygt en femtedel av vad jag minns. Hela den långa vägen från smultronstället till vår stuga tog drygt tjugo sekunder att köra, värst vad man uppfattar saker annorlunda när man är barn.

Ännu konstigare kändes det när jag från den lilla grusvägen kunde se ner till sjön, inga träd kantade vägen och strandkanten kändes så nära. Plötsligt var jag nere på vändplan, den var kantad med fina symmetriska stenblock. Borta var snåret där jag och min bror brukade fånga grodor. Var hade jag hamnat? Jag vände upp blicken för att leta efter farfars stugor, det var två stugor, som farfar och hans söner byggt själva. Det fanns inget brunbetsat staket kvar, inga bruna stugor. En stor villa i mångmiljonklassen bredde ut sig på tomten där jag lekt som barn, en medelålders herre satt på det största soldäck jag sett på ett fritidshus. Borta var stugorna, borta var redskapsboden där vi förvarade våra flytvästar. Bakom redskapsboden var mormors hund begravd, hoppas pappa grävde ner henne djupt. Vila i frid.

Jag stannade inte ens bilen, den vände runt sakta, sakta på vändplan, för att sedan krypa uppför den lilla backen igen. Nu såg jag att det var mångmiljonvillor överallt, knappt inga stugor alls. De stugor som fanns, såg ut att vara små redskapsbodar, där man kanske förvarade sina tömda dyra vinflaskor.

    Lite synd är det allt att små stugområden, man längtar till under vinterns kalla månader, blir fritidsområden i mångmiljonklassen. Hade ni inte råd att bygga en villa i stan, varför förstöra min idyll på detta sätt? Det fanns en stuga till försäljning där, en av få stugor som fanns kvar, jag önskar jag hade råd att köpa den, för att bevara lite av idyllen. Det är ändå skönt att så länge man minns, får ha minnena kvar att glädjas åt. Jakten på farfars stuga gav inte så mycket inspiration, jo kanske lite. Kanske är det bättre ändå att det byggs nya fina villor, än att små sommarstugor som ingen vill ha står och förfaller? Hur man än vrider och vänder på det, så är det i alla fall långt ifrån lika charmigt.

Soldat Berg.

    Soldat Berg reste sig med stora besvär från en halvliggande ställning från sängen. Minsta rörelse gjorde ont. Det var tidig morgon och dimman låg tät när Berg äntligen lyckats ta sig ut från det lilla torpet. Det var säkert en vecka sedan sen han hade sett dagsljus, annat än den lilla ljusstrimman som letat sig fram till det minimala fönstret alldeles intill sängplatsen, Berg var inte riktigt säker, det kunde röra sig om längre tid. Nu gjorde sig i alla fall hungern ordentligt påmind, det kändes som om tarmarna höll på att äta av varandra, så hungrig var han, törsten måste han släcka också, så torr inombords att han inte ens kunde stöna av smärtan.

Bara hundra meter från torpet rann den lilla bäcken, han måste ta sig dit, måste ha vatten. Berg stapplade med tunga steg i riktning mot bäcken, snart där. Väl framme sträckte han ner sina spruckna, skitiga händer i den kalla bäcken, kylan gjorde varken ont eller skönt, men han visste att det var hans räddning.

Berg vaknade av att han satt och huttrade mot ett träd, han var tvungen att tänka till ordentligt innan han visste hur han hade hamnat där. Vattnet hade gjort gott, han kände sig något piggare men nu frös han, det var dags att försöka ta sig tillbaka till stugan och tända en eld. Berg drack ytterligare några klunkar av det kalla, rena vattnet. Det sprakade fint i den öppna spisen och Berg kände sig varmare inombords och nu började hjärnan fungera bättre. Han mindes att han blivit lämnad i stugan, skadad, sjuk, döende. En skadad soldat som någon förbarmat sig om och tagit till torpet i hopp om att han skulle repa sig, eller någon skulle ta hand om.

Föda tänkte Berg och kände sina revben sticka ut onödigt mycket under det slappa skinnet, var skulle han få tag på mat? Han var inte stark nog att försöka få fatt i en hare eller något annat vilt. Berg rotade runt i torpet med sin ömma kropp, kanske skulle det finnas något att stilla hungern med. Han stapplade runt stugan och hittade en liten stuka, där fanns en liten tunna sill, en säck med gryn som hade blivit lite naggad i kanten av en mus och några äpplen med småskavanker. Mat för en kung tänkte en hungrig Berg.

Efter att ha ätit sig mätt flera gånger om och vilat mellan varven, så kände sig Berg stark nog att ge sig av. Det var flera dagar sedan han vaknat upp frusen och hungrig i det lilla torpet. Ingen annan människa hade visat sig, så Berg tog beslutet att ge sig av, snart skulle vintern vara här och han måste leta sig hem till de sina, han skulle kanske inte klara vintern annars, inga verktyg att jaga med, ingen aning om vad för faror som kunde vänta sig vid ett okänt område. Sagt och gjort, vid nästa gryning packade han ner bröd som han bakat i den öppna spisen¸ något äpple som han hade sparat och några bär han plockat, i persedeln han hade med sig. Han tog ljudligt farväl av det lilla torpet som räddat hans liv, tog ett djupt andetag av den friska morgonluften och marscherade iväg, bort från säkerheten mot okända mål.

I väntan på plusgrader 2.

Idag har det visserligen varit någras ynka plus ute, men då jag ser mig omkring och det bara är vitt, vitt och åter vitt, så får rubriken stå där den står.

Har varit ett par upptagna veckor och fulltecknade helger. Denna gångna helg var den första på ett tag som jag känt mig helt ledig, då blev jag ju givetvis förkyld så det räcker för ett tag. Inget ovanligt med det, jag brukar vara sjuk när jag är helt ledig. Min kropp vill väl inte vara ledig, mitt sinne tycker dock något helt annat.

Jag bestämde mig för att jag i alla fall behövde lite frisk luft, det var ju ändå några stackars plusgrader i solskenet, jo det var solsken idag. Det blev en kortare promenad bort till huset jag kör förbi varje dag, som jag tidigare berättat om. Till saken hör också att jag lider av älgfobi, så även om promenaden var relativt kort, så var det en stor ansträngning för mig.

När jag närmade mig det lilla skogspartiet där huset är beläget, så upptäckte jag ansträngning nummer två, snö. Så nära, men ändå så långt borta. Jag kände inte för att klampa runt i en halvmeter snö för att ta mig fram till huset. Jag har ju inte ens införskaffat mig en ordentlig kamera än, så det hade känts som onödigt arbete, när jag inte ens kunde föreviga huset på bild. Jag får helt enkelt suga på den karamellen ett tag. När jag säger att huset är gammalt, så menar jag verkligen det. Det finns ett litet plakat framför tomten som hembygdsföreningen spikat upp, så det tog jag kort på och gick hem för att söka information.

Nu vet jag mer om huset, hur gammalt det är och att det är en gammal backstuga. Från början var det en linstuga, men om det någonsin använts till bostad vet jag ej i nuläget. Jag vill i alla fall tro det, möjligtvis en väldigt liten bostad, men det gör ju att det känns ok när man själv inte bor i världens största hus. Nu får man som sagt suga på den karamellen ett tag till innan kamera och ytterligare information är införskaffad.

I väntan på plusgrader 1.

Berättelsen om Sten.

Ja, vad ska man göra medan man väntar på att vädret ska te sig lite humanare mot oss som ständigt fryser? Sitta och vänta på att lottomiljonerna ska trilla in? Gå i ide?

Själv borde jag inte ha några problem med att sysselsätta mig, det är bara det att jag är så förbaskat lat när det är vinter ute. Jag har massor med saker som behöver göras, information som ska letas fram på stadens bibliotek och kamera att inhandla, men jag behöver sol och värme för att få energi.

Så här sitter jag nu på röven i soffan och knappar på tangentbordet istället. Jag tänkte dela med mig av en liten berättelse från min barndom, bara för att.

Som sagt tidigare så bodde jag i en förort, en betongförort. Vi hade ändå turen att ha skog och ängar i närheten av vår förort. På andra sidan stora vägen fanns det ett stycke skog där vi ofta var och lekte, vi hade dåligt med spelkonsoler på den tiden, inga wii eller xbox. Vi sysselsatte oss med gå på upptäcktsfärd i skogarna runt omkring och hitta på dumheter. Dumheter tyckte föräldrar, kul tyckte vi.

Vi hade Sten.

Sten var spännande och där låtsades vi att vi bodde ibland. Vi gjorde upp eld och kokade spaghetti i en kastrull som en kusin lånat av min moster, det var mindre populärt. Man kan ju tycka att föräldrarna borde varit stolta över att vi så tidigt tog ansvar och lärde oss laga mat. Nu förstår jag att föräldrarna var tacksamt överlyckliga för att vi inte startade någon skogsbrand.

Sten var stor och hade en dörr. En natt tänkte några av oss rymma dit och bosätta oss där, jag är glad över att jag inte riktigt visste hur man ställde in väckarklockan, jag minns inte om några tog sig dit på natten, men hade jag vaknat hade jag förmodligen inte vågat ändå. Vem skulle vilja sova i Sten?

Sten var en jordkällare. Jag funderar ibland på om Sten finns kvar och varför den fick namnet Sten. Nu är jag inte så insatt i användningsområden för jordkällare, mer än att de användes till att förvara mat i, då som nu. Det bör ju ha legat ett hus i närheten och då börjar ju hjärnan gå på högvarv och leta bland gömda minnen. Vi gick alltid på upptäcktsfärd när vi hade varit en stund vid Sten. Det fanns aldrig något hus då, men någon gång stod där säkert en stuga eller kanske till och med en större byggnad, vem vet? Vad hände med huset som en gång fanns där, vem bodde där och när?

Någon dag kanske jag beger mig tillbaka, det finns kanske en gnutta kvar av skogen och kanske jag kan finna en husgrund, kanske till och med få återse Sten.

Äventyr

Den här sommaren har jag äntligen tänkt göra slag i saken. Från att bara ha suttit vid internetforum och beskådat vad andra har upplevt, så tänker jag själv ge mig ut på äventyr i vårt avlånga land. Beväpnad med kamera, bil och tält, tänker jag ge mig ut och leta förfallna hus. Drömmen hade varit att kanske ha en lyxig husbil eller dylikt, man blir ju inte yngre precis, men ekonomin tillåter endast tält, vandrarhem eller hotellrum denna sommar.

Förhoppningsvis får jag med mig lite sällskap också, fyra ögon ser mer än två.

Först och främst måste vi invänta våren, sen sommaren och även hoppas på att bilen håller sig frisk. Man hinner liksom täcka ett mycket större område om man är bilburen. Dock tänker jag inte vänta så länge som till semestern innan jag ger mig ut på äventyr. Så fort det är tillräckligt med grader för att en latmask som mig själv ska kunna vistas ute i mer än trettio minuter utan att förfrysa större delen av kroppen, blir det till att gå på upptäcktsfärd.

Jag gissar på att det finns en del spännande att upptäcka runt hörnet där jag bor. Enbart genom att vistas i min lilla vedbod, så känner man svunna tiders andetag, när man ser gamla verktyg som hänger och dinglar i nötta rep från taket. I själva ladugården står det mängder med nyare och äldre möblemang, där har jag dock bara vågat mig in en liten bit, efter upptäckten av en mumifierad katt.

Ett litet rött hus jag kör förbi minst en gång om dagen har fångat mitt intresse från första stund jag flyttade hit, jag saktar alltid ner när jag åker förbi det. Stugan är verkligen förfallen och övergiven, men den står envist kvar och motarbetar väder och vind så gott det går. Det ska bli det första huset att besöka av årets äventyr.

A 6

Det finns ju andra byggnader som inte enbart är ämnade för bostäder som är intressanta. På min väg till jobbet kör jag förbi en pampig byggnad. När jag var mindre trodde jag att byggnaden var ett slott, eftersom det såg så storlaget ut. Där låg jag på min lilla handduk på stranden nedanför och spanade upp mot den tegelprydda byggnaden.

Efter att ha sett den stora kasernbyggnaden i soluppgång, dimma, hällregn och endast upplyst med strålkastare i mörker varje dag i ett års tid, så var jag helt enkelt tvungen att ta reda på mer. Jag minns ju att vi var på studiebesök där med skolan, när det fortfarande var ett regemente.

Googlar man på enbart A6, så kommer det upp mängder med sidor om köpcentrum, golfklubb och Audi bilar. Jag kan tycka att det borde ploppa upp någon sida om områdets ursprungliga uppgift. Vill man veta mer om A6 historia, så bör man söka på regemente eller bege sig till närmaste bibliotek.

A6 blev A6 redan 1895 och det känns ganska tråkigt att en sådan intressant del av historien förknippas till största delen med ett köpcentrum, vare sig man är för eller emot militärt försvar. Det finns nog inte några övergivna byggnader kvar på området, men man kan ju fantisera om vad som utspelat sig i de husen som inte längre finns kvar och om dolda rum och gångar i den gamla kasernbyggnaden. Nog om A6, den som vill förkovra sig i A6-områdets historia hittar nog det de söker.

Hus.

Man kan tro att intresset för gamla förfallna hus började så sent som för ca 5 år sedan, när jag flyttade in det gamla huset jag hyr. Jag bor på en gammal gård med 2 bostadshus varav jag hyr det ena. Det finns en gammal ladugård i anslutning till husen, där står mest gammalt bråte, som hyresvärden inte vetat var han skall gömma undan. Uppe på rännet står det bilar och husvagnar för vinterförvaring. Det var nog ett bra tag sedan som ladugården var hem åt kreatur och rännet var fullt med hö.

De andra byggnaderna som antagligen hyste några slags jordbrukningsmaskiner är numera ordentligt igenbommade och hem åt båtar.

Jag tror att huset är ifrån 1800-frös ihjäl. Jag har läst några rader om det i en bok från Hembygdsföreningen i orten där jag bor, men minns inte för tillfället var där stod. Så fungerar jag och mitt historieintresse, jag njuter för stunden, men lägger långt ifrån allt på minnet. Finns det i böcker så kan man ju återgå dit när man vill ha informationen upprepad.

I själva verket vet jag inte exakt när intresset för övergivna hus och byggnader vaknade, kanske var det något gammalt hus vid sommarstugan, kanske var det huset som hade sett bättre dagar vid utkanten av förorten?

Ett starkt minne av ett speciellt hus går tillbaka ca sjutton år i tiden, då bodde jag en tid i USA. Ett fallfärdigt hem, som säkerligen varit alldeles fantastisk i sina glansdagar, väckte min nyfikenhet. Nästan varje dag i ett års tid, cyklade jag förbi det fallfärdiga rucklet. Det var nästan spöklikt, även mitt på ljusa dagen när solens strålar värmde som mest.

Jag vågade mig aldrig in i trädgården för att spana in genom fönstren, utan nöjde mig med att beundra det på håll och fotografera det från lagom avstånd.

Hela vår jordglob är full av sådana här gamla, förfallna, övergivna hus. Jag tänker försöka mig på till våren att besöka några av dessa hus, beundra på avstånd, kanske våga mig fram till ett fönster, fotografera, söka information och återigen fantisera om när husen var fulla av liv.

Historia

Så länge jag kan minnas, så har jag på ett eller annat sätt varit intresserad av historia. När jag var så liten att jag inte minns, så fick jag frågan: "Vad vill du jobba med när du blir stor?" Svaret blev: " Jag ska bli arkeolog eller jobba på Skaga".

Där ser man. Jag jobbar varken som arkeolog eller på Skaga, utan för tillfället bygger jag husvagnar. Historia-intresset har gått lite upp och ner genom åren. Mycket har det varierat, det som fångat mitt intresse, ett tag var det bara Indianer i USA, sen var det Vikingar, Romersk historia och Egyptisk historia.

Vid pyramiderna har jag aldrig varit, däremot vandrat runt i Rom bland ruiner och njutit¸ fantiserat om livet i det forna Pompeji. Varit på Museum i London, för att spana in Rosetta-stenen. Släpade med min stackars kusin som aldrig hade hört talas om den stenen. Jag trodde alla i hela världen visste hur man knäckte hieroglyfernas gåta.

Jag växte upp i en förort med gott om betong, men tänk att en gång i tiden fanns där stora åkrar, kanske ett och annat hus, där någon bonde eller soldat kanske hade slagit ner sina bopålar. Där vi som barn lekte i skogen borta vid macken fanns det ruiner, det visste jag för det var utmärkt på kartan vi använde när vi skulle orientera i skolan. Spännande.

Mamma och Pappa skaffade oss en liten kolonilott, där jag med visst motstånd hjälpte till. Ett antal gånger rensade jag ogräs och kupade potatis. En dag hittade jag en gammal rostig nyckel och lyckan var total!

Mamma sa att det förmodligen bara var en gammal dassnyckel som någon hade tappat när de arbetat med sin kolonilott.

Min hjärna fantiserade om något helt annat, kanske hade just här eller i närheten stått ett litet torp och någon tappade nyckeln när de var ute och plöjde i åkern eller var på väg någonstans. Det spelades upp en filmsnutt från ett annat århundrade.

 

Varför blogg?

Har funderat länge på att börja blogga, men har jag verkligen nåt att säga? Jo, jag har massor att säga, men vill jag att andra ska veta? Kanske? Kanske inte?

Nu kändes det ändå som att det var dags att testa, sparken i röven fick jag av en vän, tack Christian.

Vad ska jag då blogga om? Jag tänker till att börja med, hålla mig till ett ämne som jag nyligen fått upp ögonen för, eller rättare sagt intresset för. Egentligen har intresset funnits där alltid, men nu har jag hittat ett ord för det och faktiskt andra människor som har samma intresse.

Urban Exploring är ett ganska nytt begrepp för mig och om jag har fattat rätt, så omfattar det ganska mycket. För min del är UE gamla, övergivna hus och historian som huset gömmer i sina skrymslen. Ännu har jag bara skrapat på ytan; beundrat fallfärdiga hus från bilfönstret och fantiserat om dess historia.

Jag tänker försöka mig på att mer aktivt utforska och även kanske få ta del av en och annan historia, eller myt. Följ med från början på en resa där tänker ge mig ut så fort det som göms i snö kommer upp i tö.