I väntan på plusgrader 1.

Berättelsen om Sten.

Ja, vad ska man göra medan man väntar på att vädret ska te sig lite humanare mot oss som ständigt fryser? Sitta och vänta på att lottomiljonerna ska trilla in? Gå i ide?

Själv borde jag inte ha några problem med att sysselsätta mig, det är bara det att jag är så förbaskat lat när det är vinter ute. Jag har massor med saker som behöver göras, information som ska letas fram på stadens bibliotek och kamera att inhandla, men jag behöver sol och värme för att få energi.

Så här sitter jag nu på röven i soffan och knappar på tangentbordet istället. Jag tänkte dela med mig av en liten berättelse från min barndom, bara för att.

Som sagt tidigare så bodde jag i en förort, en betongförort. Vi hade ändå turen att ha skog och ängar i närheten av vår förort. På andra sidan stora vägen fanns det ett stycke skog där vi ofta var och lekte, vi hade dåligt med spelkonsoler på den tiden, inga wii eller xbox. Vi sysselsatte oss med gå på upptäcktsfärd i skogarna runt omkring och hitta på dumheter. Dumheter tyckte föräldrar, kul tyckte vi.

Vi hade Sten.

Sten var spännande och där låtsades vi att vi bodde ibland. Vi gjorde upp eld och kokade spaghetti i en kastrull som en kusin lånat av min moster, det var mindre populärt. Man kan ju tycka att föräldrarna borde varit stolta över att vi så tidigt tog ansvar och lärde oss laga mat. Nu förstår jag att föräldrarna var tacksamt överlyckliga för att vi inte startade någon skogsbrand.

Sten var stor och hade en dörr. En natt tänkte några av oss rymma dit och bosätta oss där, jag är glad över att jag inte riktigt visste hur man ställde in väckarklockan, jag minns inte om några tog sig dit på natten, men hade jag vaknat hade jag förmodligen inte vågat ändå. Vem skulle vilja sova i Sten?

Sten var en jordkällare. Jag funderar ibland på om Sten finns kvar och varför den fick namnet Sten. Nu är jag inte så insatt i användningsområden för jordkällare, mer än att de användes till att förvara mat i, då som nu. Det bör ju ha legat ett hus i närheten och då börjar ju hjärnan gå på högvarv och leta bland gömda minnen. Vi gick alltid på upptäcktsfärd när vi hade varit en stund vid Sten. Det fanns aldrig något hus då, men någon gång stod där säkert en stuga eller kanske till och med en större byggnad, vem vet? Vad hände med huset som en gång fanns där, vem bodde där och när?

Någon dag kanske jag beger mig tillbaka, det finns kanske en gnutta kvar av skogen och kanske jag kan finna en husgrund, kanske till och med få återse Sten.