Soldat Berg.

    Soldat Berg reste sig med stora besvär från en halvliggande ställning från sängen. Minsta rörelse gjorde ont. Det var tidig morgon och dimman låg tät när Berg äntligen lyckats ta sig ut från det lilla torpet. Det var säkert en vecka sedan sen han hade sett dagsljus, annat än den lilla ljusstrimman som letat sig fram till det minimala fönstret alldeles intill sängplatsen, Berg var inte riktigt säker, det kunde röra sig om längre tid. Nu gjorde sig i alla fall hungern ordentligt påmind, det kändes som om tarmarna höll på att äta av varandra, så hungrig var han, törsten måste han släcka också, så torr inombords att han inte ens kunde stöna av smärtan.

Bara hundra meter från torpet rann den lilla bäcken, han måste ta sig dit, måste ha vatten. Berg stapplade med tunga steg i riktning mot bäcken, snart där. Väl framme sträckte han ner sina spruckna, skitiga händer i den kalla bäcken, kylan gjorde varken ont eller skönt, men han visste att det var hans räddning.

Berg vaknade av att han satt och huttrade mot ett träd, han var tvungen att tänka till ordentligt innan han visste hur han hade hamnat där. Vattnet hade gjort gott, han kände sig något piggare men nu frös han, det var dags att försöka ta sig tillbaka till stugan och tända en eld. Berg drack ytterligare några klunkar av det kalla, rena vattnet. Det sprakade fint i den öppna spisen och Berg kände sig varmare inombords och nu började hjärnan fungera bättre. Han mindes att han blivit lämnad i stugan, skadad, sjuk, döende. En skadad soldat som någon förbarmat sig om och tagit till torpet i hopp om att han skulle repa sig, eller någon skulle ta hand om.

Föda tänkte Berg och kände sina revben sticka ut onödigt mycket under det slappa skinnet, var skulle han få tag på mat? Han var inte stark nog att försöka få fatt i en hare eller något annat vilt. Berg rotade runt i torpet med sin ömma kropp, kanske skulle det finnas något att stilla hungern med. Han stapplade runt stugan och hittade en liten stuka, där fanns en liten tunna sill, en säck med gryn som hade blivit lite naggad i kanten av en mus och några äpplen med småskavanker. Mat för en kung tänkte en hungrig Berg.

Efter att ha ätit sig mätt flera gånger om och vilat mellan varven, så kände sig Berg stark nog att ge sig av. Det var flera dagar sedan han vaknat upp frusen och hungrig i det lilla torpet. Ingen annan människa hade visat sig, så Berg tog beslutet att ge sig av, snart skulle vintern vara här och han måste leta sig hem till de sina, han skulle kanske inte klara vintern annars, inga verktyg att jaga med, ingen aning om vad för faror som kunde vänta sig vid ett okänt område. Sagt och gjort, vid nästa gryning packade han ner bröd som han bakat i den öppna spisen¸ något äpple som han hade sparat och några bär han plockat, i persedeln han hade med sig. Han tog ljudligt farväl av det lilla torpet som räddat hans liv, tog ett djupt andetag av den friska morgonluften och marscherade iväg, bort från säkerheten mot okända mål.