PAUS.

(Återkommer senare i år)

E4:an

    På väg till Stockholm igen. För ovanlighetens skull åker jag buss denna gång. När man sitter och kör själv i 120 på motorvägen, så hinner man inte upptäcka mycket mer än bilar som kör om, vägskyltar och döda djur. Möjligtvis att man ser ett och annat träd också. Efter att bussen bara kört några mil från Jönköping, så dyker det upp skatter, alldeles bredvid motorvägen. Jag antar att det bara är en fingervisning av vad för fantastiska ödehus det finns ute i vårt avlånga land.

Visst är det skönt att kunna åka raka vägen till storstaden utan att åka på en massa kringleikrokvägar och fort dessutom. Lite tråkigt är det dock att många ödehus bredvid motorvägen är ödehus förmodligen på grund av motorvägen. När man kommer uppåt Norrköping, så finns ett hus som inte är ett ödehus, men gott och väl ser ut som ett.

Hotell Stenkullen har jag faktiskt lyckas upptäcka, även om jag råkat vara chaufför. Jag vet inte riktigt hur många gånger jag körde förbi det, innan nyfiken tog överhanden och jag var tvungen att söka information om huset. När man kör förbi hotellet på kvällen och ser den röda slitna neonskylten, så förs tankarna direkt till en rysare som skulle kunna vara skriven av Stephen King. Jag hittade en del information om huset på nätet och även en intervju med ägarinnan själv och hon driver fortfarande hotell, i alla fall så sent som förra året.

När motorvägen var färdig år nittonhundra sextiofem, så klövs Stenkullens tomt mitt itu. Tänk så fantastiskt det måste ha varit där i början på nittonhundra-talet. Nu ser som sagt inte Stenkullen mycket ut för världen, vare sig på håll eller invändigt, men när man ser den slitna skylten på håll så triggar det ändå igång fantasierna lite, så snart dags för mig att fälla ihop laptopen och invänta Norrköpingsskylten.